Vassbacken – Karlsborg (18 M + 2 slussar)
Viktoria
När vi vaknat och sitter med frukosten i sittbrunnen kommer ett äldre par fram och ställer några försiktiga frågor om båten. Efter att den första försiktigheten gett vika får vi en berättelse om tiden när de själva seglade en HR 352, helt underbart. Det är just dessa möten som gör kanalresan så fascinerande, vid nästan varje sluss står en eller flera nyfikna åskådare som gärna småpratar en stund under tiden slussningen pågår.
Efter frukost fortsätter vi österut, här kommer en sträcka där kanalen blir rätt smal och slingrig, och på ett ställe har man grävt om den så att det bildats en liten ö. Tanken hisnar när jag inser att kanalbygget startades 1810 och stod färdigt 1832, men dynamiten uppfanns inte förrän 1866. Göta Kanal är 190 km lång, varav 87 km inte är naturlig vattenväg utan alltså helt handgrävd och/eller handknackad. När det väl fanns dynamit att tillgå använde man den för att räta ut de sträckor som blivit lite väl slingriga. Vi funderar en stund över detta, och instämmer sedan i Tage Danielssons ord:
Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal./../
Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som grävde på Göta kanal!
Efter den sista uppåtslussen vid Tåtorp (dryga 3 cm!) når vi högsta nivån på 91.8 m.ö.h., och här öppnar sig sjön Viken framför oss. Även denna sjö är faktiskt relativt slingrig och vid några platser finns uppbyggda pirar mitt ute i sjön. Strax innan Forsvik får vi rent av intryck av att ledas rakt in i skogen.
Vid Forsvik kommer så första nedåtslussen, och det är ju en betydligt enklare historia än uppåtslussarna. Här bara sjunker vattnet undan, och vi håller lite lagom fast i varsin tamp. Halvvägs ner inser vi dock att slussväggen lämnar en del övrigt att önska vad gäller släthet, och det blir lite baxning med fendrarna för att hålla undan ordentligt. Men vi ler och vinkar till publiken!
I Karlsborg ratar vi Göta Kanals gästhamn då den är alltför grund för oss, och det dessutom är rätt lågt vattenstånd. Istället förtöjer vi mitt emot vid Carlsborgs Segelsällskap. Strax efter oss kommer en tysk segelbåt där skepparen tyvärr inte uppfattat att hamnen är grund, de går alltså rakt in i gyttjan med hög fart – och tokfastnar. Vi har dessvärre inte möjlighet att hjälpa till från vår båt, men jag springer runt och jagar fatt i en person på turistbyrån som i sin tur raggar upp en kompis med en liten motorbåt. Men när väl denna hinner fram har den tyska seglaren hissat båda seglen, och med hjälp av dessa lyckats kränga ner båten rejält och så gasa loss på egen hand. Det hela blir däremot lite lätt kaotiskt eftersom båten då ligger inne i hamnbassängen med fulla segel uppe. De får rejäl fart i de kraftiga vindbyarna och seglar sånär rakt in i vår båt innan de lyckas väja undan och svischa vidare ut ur hamnbassängen. Efter att ha tagit ner sina segel kommer de tillbaka och vi ropar in dem till en bojplats strax bredvid oss. Så vidtar operation ”hjälp tysken i hamn”, vilket blir en rejäl utmaning då det visar sig att enbart en av de fyra ombord har något som helst hum om hur man gör når man lägger till, och denna person talar enbart tyska och förstår inte våra försök att hjälpa till. De övriga ombord trasslar aktertampen runt både vant, skot och fendrar, och drar förtamparna över mantåg och intrasslat i stävankaret. Via muskler, envishet och gestikulerade instruktioner lyckas vi till slut få dem på plats vid bryggan. Som tack för hjälpen får vi två burkar Radler, en blandning av öl och citronläsk (smak = tveksamt).
Vi pustar ut några minuter och går sedan för att möta upp Ella som kommer med bussen från Skövde. Dagen avslutas sedan med middag på Bistro Rödesund, ett riktigt toppenställe!
