Stillaliggande Runsala (0 M)
Viktoria
Lite gråmulet och blåsigt, vi börjar med en ny tur in till Åbo med bussen:
- Buss in till Åbo.
- Besök i domkyrkan, mäktigt och avskalat.
- Besök på Åbo konstmuseum, där Johans keps platsar finfint i ett av verken.
- Lunch på museet – för att vänta ut regnet.
- Inköp av teburk i saluhallen.
- Besök på ölbryggeri.
- Buss tillbaka.
Väl tillbaka vid båten griper vi oss an uppgiften att förstå hur det där med dusch kan tänkas fungera på det här stället. Vi går med högt hopp till spahotellets reception, där man alltså också betalar hamnavgift, och frågar på lite olika typer av språk efter duschen. Det går sådär. Meddels teckentolkning och pantomim lyckas vi till sist komma över ett nyckelkort till ”Pikku Kajuta” (som verkar betyda ”Lilla Kajutan”). Sedan letar vi oss fram med hjälp av olika mer eller mindre förvirrande pilar och skyltar, vi hittar ner i en delvis mörklagd källare och lyckas till sist lokalisera en dörr märkt likadant som vår nyckel. Där innanför finns ett rätt stort utrymme med dusch, fåtöljer, handfat och toalett. Nice!
Middag ombord – och sedan tänker vi oss en drink i hotellbaren. Det blev – låt oss säga – intressant…
Först – Jag ställer mig i en låååång och långsam kö som till slut tar mig fram till en stackars utarbetad och genomsvettig cafe/bar-kvinna som jag inte nändes beställa annat än en kaffe och glass av. Allt annat skulle bli för jobbigt för oss båda två, kaffet stod till vänster på disken och glassboxen tillräckligt nära för att peka på. Det gick väggen
Sedan – Johan hade hittat två sittplatser bredvid en TV som två finska par intresserat tittade på. Vi satte oss ner för att njuta av vår kaffe och vår glass. På TV visades någon slags finsk serie (utan ljud, men med kraftfullt emotionellt skådespelande). De två finska paren, alltså fyra vuxna människor, tittade intensivt på TV-serien och yttrade inte ett enda ord vare sig sinsemellan eller till oss.
Allt detta sker dessutom till ackompanjemang av en basröstad trubadur mitt i lokalen som i sin repertoar växlade hejdlöst mellan amerikanska evergreens och finska visor.
Därefter – När kaffet och glassen tagit slut flyttade vi oss till annan sittplats och lyckades då också beställa varsin ”lonken”, Här hamnade vi bredvid en familj vars tonårsbarn inte fick något att dricka, utan satt tyst och stilla under det att de iakttog sina föräldrar sänka varsin öl respektive lonken.
Ja, herregud!
