Igår när vi blåste in i Grisslehamn hade vi inte så mycket val. Alla bojarna på gästbryggan var upptagna och det var såpass trångt inne vid bryggan att det inte var tal om att dubbelhänga på någon annans boj. Alltså fick det bli en kajplats vid fiskebryggan istället, en sådan där bredsidesplats mot en betongbrygga som skyddas av stora svarta traktordäck av oklar ålder.
Men faktum är att vi gärna ligger vid den här sortens brygga. Det är lite ruffigare, inte så polerat och ordnat. Du får ligga bredsida och slipper utöva akrobatik för att komma iland/ombord. Du snubblar över fiskenät istället för elkablar. Och du får därigenom en aning om det där riktiga livet som faktiskt fortfarande existerar. Inte för att Östersjöfisket är en bransch i uppåtgående, men det finns ändå en del fiskare kvar här-och-där, människor som befinner sej till havs yrkesmässigt och inte enbart för sitt höga nöjes skull.
Sedan får man ta att hamnservicen kanske inte är den fräschaste eller mest tillgängliga. Å andra sidan är inte alla klassiska marinor top-notch direkt. Otaliga svartmögelangripna duschkabiner och halvbubbliga plastgolv har vi stött på genom åren, och det finns inte alltid någon tydlig koppling mellan hamnavgiftens nivå och hygienutrymmenas utformning.
Just här ligger vi bra. Hamnvakten kommer på besök och tar upp hamnavgift via swish, duscharna fungerar bra (om än med den intressanta kvarlevan att du behöver en 10-krona för att få varmvatten, det var länge sedan senast och vi trodde nog dessa lösningar hade spelat ut sin roll, som tur var låg några mynt kvar i båten så besättningen är numera ren).
