Vi var uppe med tuppen, eller fiskmåsarna, och lämnade Grisslehamn strax innan åtta. Stäven forfarande norrut och då vi behövde ladda lite batterier (och eftersom vi är lite smålata och inte orkade kryssa mot västan) fick järngenuan göra tjänst hela vägen från kaj till kaj.
Framme i Öregrund valde vi insidan av gästkajen – van av erfarenhet vet vi att det kan skvalpa en del på utsidan då hamnen helt saknar pir – och blev hänvisade en mooringlina av en trevlig hamnkapten. Just mooringlina är ett lite slappt uttryckt, vi borde orka kalla det förtöjningslina men väljer som så ofta att använda ett halvengelskt uttryck. På skylten vid kajkanten står “Fast bottenförtöjning! Moorings!”, och så ett stort överkryssat ankare.
Av alla de förtöjningsvarianter som finns är nog förtöjningslina den ojämförbart slabbigaste. En sjunklina löper från en bojsten en bit ut fram till bryggan där den är fast monterad. Man tar tag i linan vid kajen och följer med den akterut längs båtens långsida, tajtar till den och gör fast vid akterknapen. Eftersom linan som sagt ligger längs botten blir den oftast gruvligt slabbig med tiden, lite beroende på bottentyp kan den vara både gyttjig, algig och sjögräsig. Men fast sitter den, och så slipper man alla eventuella bojkroksmissar och ankartampar som hamnar i kors med grannens. Smidigt!
Efter förtöjning och lunch lyckades vår fyrhövdade besättning få till tre separata långpromenader, nyttigt för själen med egen tid. Öregrund är ett riktigt härligt litet samhälle att strosa omkring i, många små gränder att utforska och en fantastiskt vacker strandpromenad. Detta lär vara den enda staden längs ostkusten där man kan se solen gå ner i Östersjön.