Søndre Brattholmen – Kragerø (37 M)
Viktoria
En tidig avgång sveper in oss i ett magiskt morgondis när vi väl lämnat de bebyggda kuststräckorna i närheten av Arendal. Vi är nästan helt ensamma, i olika nyanser av blått.
När morgontimmarna övergår i förmiddag fylls farvattnen omkring oss av båtar. Kajaker, vattenskotrar, små styrpulpetsbåtar, olika varianter av jollar, och så en uppsjö av mindre, medelstora och riktigt bjässiga motorbåtar, och så en och annan seglare. Vi undrar till slut – kan det vara så att varenda norrmän har egen båt? Alla vi ser omkring oss bär nämligen norsk flagg. Utom när vi plötsligt möter Ariel IV, där skepparen vinkar ivrigt och länge. Kanske är han också glad att träffa på en annan svensk (även om jag skulle tro att man ombord på just den båten torde vara rätt van vid alla möjliga andra nationaliteter).
Vi navigerar oss igenom den inre farleden, och reflekterar då lite över skillnaden mellan de svenska farleder vi är mer vana vid, och hur det ser ut här. Det finns nästan inga lateralmärken (röda/gröna), utan enbart lysfyrar och en del kardinalmärken. Förmodligen beror det här på att det i stort sett överallt blir brant djupt direkt nära land. Det här innebär att man inte kan sitta och ”plocka prickar” för att ha koll på var man är någonstans längs farleden. Istället behöver man hela tiden dechiffrera öarnas konturer och följa med rätt noga i kortet. Lysfyrarna är dock vänligt nog utformade så att man får en indikation på vilken sida man bör gå, nummerskylten är nämligen utformad som en liten pil.
Efter en klassisk norsk gofika med ”snorbollar” vänder vi in mot land vid Stangbåen, och styr kosan mot Kragerø. Och om vi tyckte det var fullt med båtar tidigare, så visar det sig nu att vi bara hade upplevt en bråkdel av vad som ligger framför oss. Hela Kragerøfjorden kokar av båtar som far kors och tvärs. När vi väl kommit på plats bredsida utanpå långa bryggan vid Gunnarsholmen får alla sex vanliga fendrar plus våra två kulfendrar tjänstgöra mot bryggan för att hålla ifrån i allt svall. Mycket ”bølger” blir det! Det känns som att fickparkera på en autostrada, och vi blir sittandes en lång stund i sittbrunnen och betraktar skådespelet runt omkring.
Senare tar vi en promenad in längs kajen, och ser hur alla dessa småbåtar flockas i klungor längs kajerna strax intill pubar, restauranger, bodegor och allsköns uteserveringar. Kampen om ”parkeringsplatser” pågår ständigt, så fort en lämnar tar en annan plats. Vi sätter oss för en vätskepaus, återigen på pole position för att beskåda folk- och båtvimlet. Jomen, det är nog så att varje norrman har en egen båt – åtminstone de som bor intill kusten på Sørlandet.