Lennart Hellsings barnvisa från 1960 är minst sagt dagsaktuell: “Vad är det som regnar på våra paraplyn? Vad är det som faller ner från skyn? Vad är det i molnen där uppe i det blå? Vad är det som båtar flyter på? Jo, vatten, vatten, bara vanligt vatten!”. Man skulle också kunna tänka sej en annan kulturell koppling till dagens väder, nämligen den smått fantastiska sketchen där Brasse ska lära sej spela piano meddelst lappar i olika färger på tangenterna. Det går inte sådär superbra eftersom han visar sej vara färgblind och allt bara blir en entonig “grågrå grågrå grågrå” melodi.
Dagen var grå. Dagen var regnig. Dagen tillbringades därför stillaliggandes i Gräddö gästhamn.
Tack vare vårt förträffliga sittbrunnskapell sitter vi på första parkett och har full koll på allt som försiggår i hamnen. Runt lunchtid anländer rena pärlbandet av båtar i förhoppning om en plats just för dem, blöta besättningsmedlemmar fumlade med bojkrokar på halkiga fördäck och undan för undan fylldes bryggan på. Inga större missöden inträffade, det närmaste var väl en stackare vars bojkrok gled av bojöglan när repet slackade. De befann sej därför plötsligt utan fäste akteröver mitt i tilläggningsbestyren, vilket egentligen inte gjorde så mycket eftersom de stagades upp tryggt i sidled av två grannbåtar och vinden låg på föröver. En snabbtänkt båtgranne hoppade i sin jolle och rodde ut för att kroka på bojen igen, allt löst. Vi skänker en tacksam tanke till vår egen förträffliga bojkrok med låsmekanism som håller aktertampen i säkert läge oavsett hur mycket vi slackar på den. Vi köpte vår bojkrok för flera år sedan och använder den ofta och med glädje: en lång pinne gör det enkelt att fånga bojöglan och låsmekanismen är enkel nog för att kunna hanteras med en hand.
Såhär stillaliggandes i hamn är utrymmet för mindfulnessövningar stort: läsa en bok, teckna en blomsterbukett, skriva en text, lyssna på vågskvalpet mot skrovet, titta mot horisonten (ja, kanske inte just i den här hamnen kanske, men rent principiellt alltså). Tempot går med nödvändighet ner, och till en början är det både ovant och aningen frustrerande. I det vanliga vardagliga livet händer allt mycket snabbare, mer slag i slag. Här tvingas man anpassa sina rörelser till den plats som finns tillgänglig (något större än vårt badrum hemma) och helt enkelt andas lite långsammare. Nyttigt. Men det tar ett tag innan det också känns skönt och avkopplande, det kommer.
